Som ni vet kommer jag att föreläsa om "Casanovas Kvinna" på bokmässan i september.
"Hon berättar om krisen, vägen för att rädda relationen - och sig själv", står det i mässprogrammet.
Men om ni satt i publiken, vad skulle ni vilja att jag berättade om? Vilka funderingar har ni runt temat "att leva med en sexmissbrukare"?
Varsågoda, kommentarsfältet står till ert förfogande...och jag blir ruskigt tacksam för hjälpen.
Från Hellbergsk vardagsrealism till pure fiction: Sonen och jag har just sett nya Harry Potter.
5 kommentarer:
Vad gjorde eller inte gjorde du för att komma till insikt om dig själv?
Vad gjorde eller inte gjorde du som hjälpte honom att komma till insikt?
Jag har också en undran men den kanske inte du vet svaret på; har sexmissbrukare en gemensam nämnare - som skiljer sig från tex alkoholister (jag vet inte om de har tagit reda på varför alkoholister väljer alkoholen som bedövningsmedel helletr)
Jag tror att om man har svårt att lägga det hela bakom sig bör man nog ta beslutet att ta sig ur - men hur gör man när man går vidare för att inte älta?
Jag själv vill helst tala igenom det hela ordentligt och ärligt - sen går man vidare men hur ser du på det?
Vet inte om någonting av detta är intressant?
Kommer jag på någonting mer som jag tänker på så skriver jag ett nytt inlägg
lycka till
Tusen tack anonym.
Jag kanske tar ett par av dina frågor och besvarar i bloggen!
Kram Åsa
Jag slås ögonblickligen av tanken på att du till skillnad från många andra befinner dig på andra sidan, dvs. du har tagit dig vidare till en vardag på andra sidan krisen och skapat en ordning ur kaoset. Detta får mig att tex fundera på ifall de flesta av era samtal i relationen fortfarande kretsar kring missbruket resp medberoendet? Eller infinner sig en vardag där det bara finns öppenhet och ärlighet, och att reflektionerna sker inom parterna istället? Har ni kunnat mötas i det som ibland kallas som en känslomässig närhet, och hur skulle du vilja beskriva den till skillnad från annan typ av närhet för oss som inte riktigt lärt oss skillnaden utan bara vet att den finns? Brottas du fortfarande med känslan av att ibland inte leva på riktigt utan spela en roll (om du förstår hur jag menar) eller är detta något som växer bort i takt med det egna tillfrisknandet? Det kan ju även vara intressant att veta hur långt kommen i det egna tillfrisknandet man bör vara innan man börjar arbeta på relationen i tex parterapi, då man som medberoende ju redan innan har en ganska luddig bild av var man slutar och andra människor tar vid...;)
Det är lite funderingar som jag har...och så kan jag för egen del ofta fundera över om det går att få ett avslappnat och sunt förhållningssätt till sex när det på något sätt blivit ens fiende, men jag förstår att detta kan bli en ganska utlämnande sak att diskutera inför publik. Nåväl, det var lite som snurrade på i mitt huvud när jag läste din fråga :)
Jag önskar att jag haft möjligheten att komma och lyssna, men det blir nog dessvärre svårt! Lycka till!
Tint; tusen tack.
Jag plockar lite av dina frågor till bloggen också.
Kram Åsa
Hej igen
jag kom på en sak till - hur kom du till insikt att du att du själv var medberoende?
Det kan vara ganska svårt - även om man har jobbat med sig själv en tid på andra sätt.
Sanna
Skicka en kommentar