Ja usch... jag har själv upplevt det som barn, men haft turen att min hjärna stängt av minnen fram till 14 års ålder... nackdelen är att alla minnen försvann inte bara det hemska.. allt bra också, födelsdagar, jul, mitt rum, mitt hem, min barndom !! Hoppas mamma och barn får samhällets hjälp med att må bra, men som vanligt är det väl fokus på förövaren :(
DEt är hemskt hur människor kan vara så elaka mot varandra - men ännu värre när de är det mot de som är svagare än dem själva.
En sak som jag undrade på var; vad är skillnaden på fridskränkning och kvinnofridskränkning (varför är det olika ord - varför heter det inte barnfridskränkning också?) Det var ett sidospår - som inte är menat att ta bort allvaret i artikeln - som jag tänkte på i morse när jag läste artikeln. kram Sanna
Det finns inte ord för detta. Det är så fullständigt obegripligt hur någon människa kan göra sådana här saker.
Sanna, grov fridskränkning är i Sverige sedan 2000 benämningen på ett vålds-, frids- eller sexualbrott som består av upprepad kränkning av en närstående eller tidigare närstående person. Begås brottet av man mot kvinna med vilken han är eller har varit sammanboende under äktenskapsliknande former betecknas brottet istället som grov kvinnofridskränkning.
Barn är ju en förlängning av sina föräldrar.Även fast det inte är mitt barn så gör det ont i kroppen att läsa om barn som blir utsatta. stackars mamman och barnet.
Åsa, du kan ha rätt, men samtidigt tror jag att man som föräldrar automatiskt kopplar till sina egna barn. Om jag läser om en elvaårig flicka som blivit våldtagen eller mördad, så går mina tankar direkt till min egen elvaåring. Givetvis kan jag känna starkt för andra barn också, men visst var det något i mitt förhållande till barn som förändrades den dag jag blev pappa. Artiklar som handlar om våld mot barn berör mig mycket starkare nu än tidigare. Kanske är det en mansgrej, jag vet inte. Jag menar att vi kanske behöver bli pappor för att på riktigt allvar väcka den sidan hos oss.
10 kommentarer:
Ja usch... jag har själv upplevt det som barn, men haft turen att min hjärna stängt av minnen fram till 14 års ålder... nackdelen är att alla minnen försvann inte bara det hemska.. allt bra också, födelsdagar, jul, mitt rum, mitt hem, min barndom !!
Hoppas mamma och barn får samhällets hjälp med att må bra, men som vanligt är det väl fokus på förövaren :(
Kram ♥
DEt är hemskt hur människor kan vara så elaka mot varandra - men ännu värre när de är det mot de som är svagare än dem själva.
En sak som jag undrade på var; vad är skillnaden på fridskränkning och kvinnofridskränkning (varför är det olika ord - varför heter det inte barnfridskränkning också?)
Det var ett sidospår - som inte är menat att ta bort allvaret i artikeln - som jag tänkte på i morse när jag läste artikeln.
kram Sanna
Marie,det gör mig ont att höra. Fick du den hjälp du behövde?
Kram Åsa
Sanna; jag vet inte vad skillnaden är. Tar reda på det.
Det finns inte ord för detta. Det är så fullständigt obegripligt hur någon människa kan göra sådana här saker.
Sanna, grov fridskränkning är i Sverige sedan 2000 benämningen på ett vålds-, frids- eller sexualbrott som består av upprepad kränkning av en närstående eller tidigare närstående person. Begås brottet av man mot kvinna med vilken han är eller har varit sammanboende under äktenskapsliknande former betecknas brottet istället som grov kvinnofridskränkning.
Tack Robert för förklaringen.
Kram Åsa
Tack Åsa för att du ville ta reda på min fråga - antar du såg Roberts svar?
Tack Robert
Då kallas det inte så om det är en okänd man/människa som är angirparen - om jag förstått dig rätt?
Sanna
Barn är ju en förlängning av sina föräldrar.Även fast det inte är mitt barn så gör det ont i kroppen att läsa om barn som blir utsatta.
stackars mamman och barnet.
Helene; det spelar nog ingen roll om man ens har barn i sin närhet, jag tror att man blir lika starkt berörd ändå...
Kram
Åsa, du kan ha rätt, men samtidigt tror jag att man som föräldrar automatiskt kopplar till sina egna barn. Om jag läser om en elvaårig flicka som blivit våldtagen eller mördad, så går mina tankar direkt till min egen elvaåring. Givetvis kan jag känna starkt för andra barn också, men visst var det något i mitt förhållande till barn som förändrades den dag jag blev pappa. Artiklar som handlar om våld mot barn berör mig mycket starkare nu än tidigare. Kanske är det en mansgrej, jag vet inte. Jag menar att vi kanske behöver bli pappor för att på riktigt allvar väcka den sidan hos oss.
Skicka en kommentar