Mitt ettusenfyrahundranittiosjunde inlägg

kommer att handla om Gud.

Inom tolvstegsrörelsen pratar man ofta om Gud, eller i alla fall om något som är starkare än en själv. För min del har det starkare varit en grupp, istället för att på egen hand lösa mina problem. Flera är starkare än en.

Just Gud försökte jag prata med för många år sedan när jag hade något problem som då tycktes oövertigligt.
Jag bad, och bad och bad om hjälp, men kände aldrig att han ville lyssna på mig.

Då min tilltro till att jag var en människa värd att hjälpa inte var särskilt hög, så förstod jag Gud när han inte ville höra mina böner.
Jag fick skylla mig själv för att jag satt i den situationen jag gjorde, och för Gud var jag nog inte en särskilt intressant människa...

Efter det har jag aldrig vågat be honom om hjälp igen. Det har varit för smärtsamt att inte bli hörd.

Idag tror jag dock att vi skulle kunna komma rätt bra överens, Gud och jag.
Egentligen står bara min logik i vägen.
Den logik som inte riktigt, riktigt kan tro på att en enda Gud kan ta hand om alla oss människor.

Men då har jag tänkt att han kanske ser till att ha sändebud istället.
Döda släktingar, vars enda uppgift nu - förutom ett och annat himmelskt party - är att ta hand om den familj som kliver runt på jorden.

Och då är jag helt plötsligt med i matchen (och här spricker min logik), för att mormor, morfar och min styvpappa fortfarande finns med på ett eller annat sätt vet jag.

Om jag ber en bön till dem så vidarebefodrar de detta uppåt i organisationen, det är ju så det funkar, eller hur?

Måste säga att jag är både nöjd och trygg med den lösningen.