Bilder

Det är lätt att se hela bilden när man har en backspegel.
Innan det är det bara fragment.
En liten lögn. En telefon som läggs undan. En dator som släcks ned.

Oro.

"Älskling, du har inget att oroa dig för".
Skönt.
Vi andas ut.
Så dumt.

Men ändå, nya delar kommer till det som sedan bildar hela pusslet.
En anteckning. Sms vid fel tidpunkt. Frånvaro.

Oro.

Vi säger ingenting.
Vi har fått förklaringarna förut.
Vi förstår vi inte.
Vad är det som är fel?

När hela bilden kommer är vi, trots fragmenten, helt oförberedda.
Smärtan är vidrig.
Den angriper, vrider om, naglar oss fast.
Vi kan inte andas.

Syret från vår partner blir det viktigaste.
Vi överlever inte utan det.
"Jag älskar dig".
Aldrig har de orden betytt mer.

Aldrig har de orden betytt mindre.

________________________________

Mindre, ju längre tiden går.

Till sist andas vi själva.

Väljer in, väljer bort, väljer in.


Stopp!
Tyst!
Ta hand om dig själv.
Jag tar hand om mig.

Vi dansar inte längre tillsammans.
Vi väljer att gå av det dansgolv som var vårt.
Stanna där om du vill.

Jag har sett hela bilden.