Via

Fjällbacka.com håller jag mig uppdaterad på vädret där resten av familjen håller till, och idag verkar det vara strålande på den sidan av Sverige.
Här hemma försöker jag hitta den lucka i molntäcket som ska locka ut mig på min promenad, men än har jag inte hittat den.
Eller så kan det vara en ursäkt.
Då slipper jag eftersom jag inte är så sugen på att gå just idag.

Det där med ursäkter är rätt spännande; tänk vilken arsenal av sådana vi har till hands för att slippa det vi inte vill ta tag i.

- kan inte...
- det går inte....
- jag har försökt...
- det är inte mitt fel...
- om bara...
- i morgon...
- men...
- jag ska när...
- sen...

Hjärnan säger gå, och känslan säger stanna hemma.
Känner ni igen det?

Ska vi sätta en femma på att känslan vinner?

Så hur får vi hjärnan och känslan att gå åt samma håll?
Vi går trots känslan.
Vi går och går och går.
Efter fem veckor är känslan ändrad, och både den och hjärnan tar sin promenad tillsammans.

Fiffigt va?