alltså läser jag bloggar samtidigt som jag med andra ögat håller koll på vem som ska mörda vem. När jag är ensam stänger jag helt sonika av ljudet.
Hade musiken varit en munter upptempolåt (tänk Kulligullan Koko) så hade det inte alls varit så läskigt.
Det är musiken som gör det, mina vänner.
Matt Damon är skurk, och väktare, som tillsammans med sina kompisar ska råna sin egen värdetransport.
Man kan väl säga att det går åt fanders.
Koko.
2 kommentarer:
Det är faktiskt ganska häftigt att musiken betyder så mycket för upplevelsen av en film. Om man skulle ha "mördarmusik" till en fotbollsmatch, skulle den också bli otäck.
Tänk i gamla tider, när det satt en tant på biografen och spelade stämningsmusik till den stumfilm som visades ;)
(Nä, jag är inte SÅ gammal så att jag har egna minnen av detta, men man är ju allmänbildad...)
Stackars tant. Samma film varje kväll.
Jag undrar om hon fick improvisera? Hoppas det:)
Skicka en kommentar