För exakt 16 år sedan låg jag på förlossningen så här dags och det gjorde jag även ett dygn senare.
Om jag blundar och känner efter kan jag faktiskt fortfarande förnimma hur värkarna kändes...
Det var som om bebisen ville komma ut genom ryggen och jag är rätt övertygad om att om han hade kommit ut den vanliga vägen (och inte genom snitt) så hade min deformerade och alltför långa svanskota gått helt åt fanders.
Jag har ett relativt uruselt minne, men min 30 timmar långa förlossning kommer jag ihåg näst intill i detalj.
Den var startsträckan till den absolut viktigaste delen av mitt liv.
6 kommentarer:
Tänk att något kan göra så ont och ändå vara så vackert :-D
Min mamma låg tre dygn som 16 åring när hon fick min bror... hon hade förlossningsskräck så det knakade om det när hon fick min lillasyster. Tur att hon fick snitta.
Kramar!
Grattis till 16 år som mamma! Det är stort, för både dig och sonen. Fira ordentligt!
Grattis till att ha klarta 16 år som mamma; i alla fallundrade jag lite ibland medan jag såg magen växa om jag skulle klara att vara mamma (en något så när vettig sådan alltså).
Det tog 36 timmar för mig med komplikationer men när jag såg henne (två minuter efter hon kommit ut) så tänkte jag "måste jag göra om allt för att få med henne hem så gör jag det" :)
kram
Sanna
Visst är det det fränaste man göra, att få fram en hel människa.
Yogamama; vi ska fira när han kommer hem från kollo... och har tid efter Ung08:)
Kram
Ja visst är det helt otroligt att få barn.Och vad som är mycket märkligt är att de alltid är ens barn hur gamla de än blir. Man har ett mycket speciellt band emellan sig i alla fall tycker jag det. När min mamma sa till mig i vuxen ålder"min lilla gumma" så brukade jag protestera och säga "jag är vuxen mamma" "jo men för mig är du min lilla flicka". Då förstod jag inte vad hon menade. Men idag har jag fått erfara den känslan. Och fått ungefär samma svar från mina småttingar :)
Faith; det är alldeles säkert så:)
Skicka en kommentar