Jag vilar i en oerhört stark tro

på att människor kan förändras, att alla inte vill ha en förändring är en helt annan sak.
Utan motivation kommer vi heller inte att ta något steg i någon riktning.

Vad som motiverar dig vet jag inte; inte ens att ens barn far oerhört illa är för en del motivation nog, medan det för andra är vad som gör att man får rumpan ur vagnen och tar tag i det liv som är ens eget ansvar.
Kan man inte prioritera sig själv kan man i alla fall motiveras av sina barns mående.

Det finns vuxna som väljer sin partner framför sina barn, bland oss medberoende är inte det helt ovanligt.
Att det sveket slår minst lika hårt som att den andra föräldern missbrukar vill vi inte tänka på; därför vill jag vara extremt tydlig när jag säger att ett aktivt medberoendet är lika skadligt för barnen som ett missbruk.

Jag säger inte det för att skuldbelägga, jag säger det för att det är så det är.

Jag själv kommer att få gottgöra min son resten av mitt liv.
Det gör jag idag med glädje.
Han är inte värd en mamma som är medberoende och besatt av en missbrukares beteenden.