Det finns lösningar på de flesta problem,

dock inte alla.
Vissa får man överlämma till livet att ta hand om och hålla en tumme för att det går som man önskar.

Jag har aldrig trott på det som kallas ödet, att mitt liv skulle vara förutbestämt.
Däremot har jag en stark tro på att vi ofta lever efter röda trådar, de som vi har spunnit sedan barnsben och som vi har trott varit livlinor.
Livlinor som i vuxen ålder kan visa sig vara strypsnaror.

Ett rättessnöre i vuxen ålder funkar bäst om det utgår från här och nu och många problem ter sig pyttiga när vi ser dem ur ett vuxenperspektiv eftersom vi faktiskt förmår att lösa de flesta själva.
Har vi fastnat i ett barnperspektiv ser det däremot annorlunda ut.
Hjälplöst.
Undergivet.
Handlingsförlamat.

Problemet blir oövertigligt eftersom vi fortfarande inte förstår att vi kan lösa det själva och om problemet finns i en kärleksrelation springer vi till den som har gjort oss illa -  för tröst.

Fastnar vi alltid i problem  - snarare än i att söka en fungerande lösning - tror jag vi ägnar oss åt vår röda tråd; den vi borde ha klippt för länge, länge sedan.

Men det är vad jag tror.
Andra tror på ett förutbestämt öde.
Man får tro som man vill.

God morgon!