Min morfar skulle i dagarna ha fyllt 106.
Morfar var verkmästare på Sjöfartsstyrelsen och åkte land och rike runt och renoverade fyrar men gick i pension ungefär vid samma tid som jag flyttade hem till honom och mormor i Fjällbacka.
Jag kan inte minnas att jag någonsin såg min morfar arg.
Inte lycklig heller.
Han påtade i sin stora trädgård, sov middag mellan tolv och två, såg på nyheterna, klappade hunden och läste Bohusläningen.
Och så var han med sitt barnbarn när hon sjöng och höll på.
I smyg tror jag han var stolt.
Det var dock aldrig något man uttalade i Fjällbacka på 60-talet.
Vi barn fick istället tolka små leenden i mungipan.
4 kommentarer:
En så fin morfar du hade, lugn, han låter lugn och fin och utan stora åthävor. En trygg morfar, en västkustmorfar!
Kramar
Ibland tänker jag att lite mer åthävor kanske inte skulle ha skadat:)
Du har träffat precis rätt av din beskrivning av din morfar, min pappa. Han var mycket stolt över dig, men att visa känslor var inte hans bästa gren. Fin var han, lätt att tycka om.
Gunnar; visst var han:)
Skicka en kommentar