Om du med utbildad menar skrivkurser och annat, så nej. Jag gick en utmärkt tvåårig gymnasielinje i Strömstad på den tiden det begav sig. Sedan skulle jag bli scenartist av någon slag och mer utbildning fanns inte på min karta.
Då.
När det väl gjorde det kändes det för sent. Mellan dig och mig kan jag berätta att jag lider av ett svårartat akademikerkomplex.
Så. Jag lär mig av alla mina misstag och av att läsa.
Vad jag har, och som jag tror hjälper mig, är en viss rytmkänsla som gör att jag inte behöver jobba ihjäl mig för att få rätt tempo och disposition. Jag har det i mig, utan att jag kan förklara hur.
Jag tror att det är samma grej som gör att jag kan ställa mig på en scen och hålla ett föredrag på en timme med en början, en mitt och ett slut utan att följa några anteckningar.
Vad jag däremot har fått kämpa med (och gör fortfarande även om det går lättare och lättare) är att inte skriva styltigt och omständligt (tänk, jag har alltid trott att det heter, och stavas, omständigt), och där har min redaktör fått slå en och annan hammare i mitt huvud för att jag ska förstå.
Jag har ju haft två olika redaktörer (en för Casanova och en för Sonja) och de har slagit två helt olika hammare, så det är inte något "skrivsätt" som är ristat i sten, det kan vara bra att veta. Två redaktörer kan ha lika olika uppfattningar som två recensenter.
Ungefär så, Anne.
Din sista fråga svarar jag på i morgon.
9 kommentarer:
Åh vad jag gillar att läsa sånt här! Särskilt det du skriver om redaktörerna och deras olika uppfattningar, om du vill får du gärna utveckla det lite. (Ja, jag suktar efter tips!) :)
Åhh, vad jag önskar att jag hade den där inbyggda känslan för rytmen. Det är en sak jag ständigt oroar mig för när jag skriver.
Och jag trodde också att det hette omständigt tills alldeles nyligen. Faktiskt har jag inte ens bearbetat det ännu utan vill fortfarande säga så:)
Jag kan nog inte utveckla det så mycket mer än så. De är i olika åldrar och har säkert olika skolningar, vilket säkert påverkar hur de ser på text.
Jag vill också säga så, och kommer säkert att fortsätta göra det i talspråk. Jag tror aldrig jag har hört någon säga omständlig. Har du?
Ps, jag trodde att omständig kom från omständigheter, men så var det ju inte då.
Tack igen, vad roligt att höra att du inte är journalist eller något sådant :-). Det händer inte alltför sällan att journalister skriver böcker och de har ju utbildning i att skriva. Jag blir därför så glad när jag hör att du inte är utbildad i detta med att skriva för det betyder att man inte MÅSTE ha en utbildning för att kunna skriva utan att man kan skriva bara av sig själv. Att man har fallenhet för att skriva, eller talang kanske det heter med ett annat ord. Eller nåt...
Jag har tittat på massor av skrivarkurser och författarkurser och skrivhelger och allt vad det heter, men när jag läser innehållet i dessa kurser så ska man skriva poesi och man ska skriva efter en bild och man skriva på alla möjliga konstiga sätt och diskutera och kritisera varandras skrivande. Och då lägger jag ner. Jag vill inte det. Jag vill skriva en bok. Punkt.
Och tack vare ditt inlägg och svar på min fråga (tackar allra ödmjukast för att du tog dig tid att igen svara på min fråga) så tror jag absolut att jag kan det. För jag är bara lekman (lekkvinna heter det väl inte???) med ett brinnande intresse för att skriva och kan jag bara producera och skriva hälften så bra som du gör, så är jag nöjd. Lära sig av sina misstag är väl ett kanonbra sätt att lära sig. Och att läsa. Jaghar läst din senaste bok, "Sonjas sista vilja", och jag tycker så mycket om feel-good-känslan som boken gav mig, lättläst med ett härligt tempo och flyt, fyndig intrig och karaktärernas sätt att hantera sin helt plötsligt uppkomna livssituation var alldeles lysande.
Tack för inspiration. Igen.
Nu ska jag in i min skrivstuga. Hela eftermiddagen. :-D
Njäe, jag tror också att omständigt är vanligt i tal. Och vad skönt (om man får säga så) att du inte gått en massa skrivkurser för det har inte jag heller. :) Och det oroar mig ibland. Det känns som om man måste ha gjort det och på picknicken sa någon en sak som fick mig att fundera: "nuförtiden tar förlagen för givet att alla har gått skrivkurser" som kommentar till någons fråga om man borde ta med det i brevet eller inte. Gör de verkligen det? Bryr de sig om det, eller spelar det ingen roll så länge de är intresserade av det man skrivit?
Spelar ingen som helst roll tror jag.
Lycka till, Anne!
Skicka en kommentar