Det var länge sedan jag läste en deckare.

Men jag fick Hans-Olov Öbergs "Djävulens tonsteg" när vi sågs senast i Göteborg och jag kunde inte sluta läsa när jag väl började. Det är alltid mitt bästa betyg.
(Tyvärr var det motsatsen till Marian Keyes senaste, och jag är så oerhört ledsen för det. Jag inbillar mig (och hoppas) att det handlar mer om mig än om henne och att jag bara inte orkar läsa för många ord och utsvävningar längre.)

Tillbaka till Hans-Olov som använder precis rätt mängd ord. Och bra ord. Han komplicerar inte någonting utan tvärtom rinner ögonen över sidorna i den här pusseldeckaren, vilket passar mig perfekt.

Romanen utspelar sig i Västerås, där en pojke från en gosskör hittas död. I centrum för berättelsen står Elias, tolv år, en brådmogen och rätt ensam gossopran som har sina egna teorier om mordet. Vi möter också polisen Benny som är den som har örat mot marken och en journalist, Annelie, som högst troligt får ihop det med Benny. I alla fall i nästa bok.

Vi pratar 70-tal med tydliga små markörer som trimmade moppar, aids intåg och OÄ-läxor i ett samhälle som beskrivs väl (jag har för mig att författaren själv är från Västerås.)
Den här deckaren lyckas vara småputtrig och läskig på en gång. Inte läskig som i mord och sådant elände, men läskigt för att det är svårt att få grepp om karaktärerna när saker och ting inte är som det verkar vara från början.

Djävulens tonsteg har precis kommit ut i pocket och är den första delen i en trilogi, andra delen som är ute nu heter "Någon att lita på."

Det här är jättebra.
Det enda som störde mig var alltför många semikolon och kolon, men i sammanhanget är det förstås en petitess.
Heja Hoo.
Nu ska jag läsa tvåan.