sa sonen om klapparna en julafton för många år sedan.
Jag hoppas han har samlat på sig minnen av överdådiga klappberg så att han kan ta fram dem i år när det är tomt under granen.
Tur att han var såpass vuxen när hans mamma bestämde sig för att bli kulturtant, att han faktiskt förstår.
För det är en av min fasor, det där att göra honom besviken, vilket är mycket mer mitt än hans problem.
Numera förstår jag det (det tog några år av terapi), men känslan hänger ändå inte alltid med.
Jag ska strax slira iväg till centrum med min Dramaten. Törs inte bära något med den här usla ryggen.
Ingen av oss är julmatsmänniskor. Skinka, that´s it.
Jag föreslog köttbullar och prinskorv, men möttes bara av ett skakade huvud.
Hans förslag var att woka lite.
Tja, vi bestämmer själva, så wok och skinka it is.
5 kommentarer:
Fy, vad jobbigt det är att vara mamma emellanåt. Hade jag inte haft snälla föräldrar med större plånbok än min, så hade det varit nästintill tomt under vår gran.
Men du, din rygg. Nästa gång du är i Gbg så ska du gå till Bosse-Ryggdoktorn. Man blir nästan religiös av att gå till honom och han har hjälpt alla jag känner med ryggproblem. Allt från gamla tanten till stora stjärnidrottaren.
Tack Hanna!
031-131220! (Ja, jag får lägga ut.)
Haha, tack.
Kan inte tänka mig att han ska vara besviken, han får ju wok. KRAM!!
Skicka en kommentar