Det är förstås alltid väldigt bra att ha en son som är 18,

men alldeles särskilt fiffigt är det när man är lite ynklig.
Idag gick han med spänstiga steg till centrum och kom tillbaka med bland annat det här.

Med min diet får jag verkligen inte äta den här typen av dessert, men det får vägas emot hur lätt det smälter i min trasiga mun. Att TVÅ paket var så lättsmälta visste jag faktiskt inte, gjorde ni?

Jag som hade längtat så efter gulligull ikväll får alltså vackert finna mig i att stanna hemma. Istället får jag för första gången se Montazami svänga på rumpan. Det är inte så illa det heller.