och sedan följde vi de direktsändningar som visades från ett trasat Oslo.
Emellanåt fick vi höra polischefen uttala sig och efter bara ett par timmar frågade en journalist om ryktena från Utöya som sa att det var skottlossning på ön. Polischefen svarade att om det var så var det något för den lokala polisen; i Oslo hade de fullt upp efter attentatet.
Senare på kvällen fick vi veta att det journalisten hade hört var sant och när jag la mig och försökte sova, eftersom vi skulle till Fjällbacka dagen efter, visste vi att barn var döda.
När vi vaknade tidigt nästa morgon var det till en fasansfull, vidrig, rapport.
Läs Carina Bergfeldts prisbelönta reportage "Dagen vi aldrig glömmer."
Läs, och glöm aldrig vilken människosyn som ligger bakom massakern.
Att den synen växer i Sverige är lika ofattbart som att det gör det i Norge.
För mig är det långt mycket mer skrämmande än att människor tror på något annat än jag.
3 kommentarer:
Tack Åsa för länken!
Den där dagen den 22 juli var jag ännu lyckligt ovetande om vad som hade hänt.
Jag befann mig utan uppkoppling, radio, tv eller tidningsrubriker - i de djupa Dalaskogarna.
När jag kom hem fick jag förstås en otrolig chock. Under tiden jag varit borta hade även en ung man på 18 år knivdödats precis här där jag bor.
Det var svårt att ta in omfattningen av vad som hade hänt - det tog ett tag att dela all denna sorg.
Hörde det först dagen efter och då var det nästan för hemskt att ta in. Det är en sån där dag som man minns vad man gjorde när man först hörde det
Huh, ja. Man måste på något vis minnas det hela samtidigt som jag tycker att det ingen uppmärksamhet skall fås överhuvudtaget......
Skicka en kommentar