Hej då bilen.

Den var alldeles ny och röd. Färgen var inte det viktigaste...men hade beydelse.

I förarsätet satt man som i en cockpit, med lysande digitala lampor som berättade hur fort man körde. På ratten satt alla reglage man behövde för att ställa in en perfekt temperatur, kolla bensinåtgången och ratta in den bästa musiken.

Vi var tvungna att skiljas i november när jag bestämde mig för att gå ytterligare en utbildning, och det var ett bra val. Bilen betalade utbildningen.

Men det sved, och det svider när jag skriver om det.

Bilden visar inte min bil, den är lånad från nätet. Men det var en likadan, men med fler dörrar och mindre motor.

Svid.

Jag behöver en bil, och hade inte sålt min gamla innan jag köpte den nya. Alltså plockades den fram ur sin förvaring, fick ett nytt batteri och gick sedan fint som snus.

Och jag gillar den skarpt, fortfarande, och är tacksam att jag av någon anledning inte hade sålt den. Den stod liksom och väntade på att bli använd igen.

Jag ska försöka göra lite av samma sak i vår, innan jag springer iväg och köper nytt.

Det troliga är att förra årets inköp av kläder och skor fungerar alldeles utmärkt i år också.