Jag förlorade därmed - återigen - kampen mot min väninna i Halmstad. Hon var så säker att hon till och med bettade.
Jag borde ha lyssnat på henne, men nej, som en barnunge ska jag som vanligt gå min egen väg. Trots att hon alltid har rätt. Alltid.
Om jag skickar en hundring i morgon kanske hon kan satsa den åt mig nästa år?
Det gäller att hugga när jag är i brygga, och som mest påverkbar.
Om en vecka eller två kan jag ha glömt gårdagens nederlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar