Stolt

Han var femochetthalvt och skulle på audition - den allra sista - till Små stjärnorna på fyran.

Ingen var förvånad. Han kom ut som en artist och uppträdde för hugade redan innan han kunde prata. Sin första leksaksgitarr fick han som ettåring, och sedan följde gitarrerna med honom vart han än gick, satt eller sov.
Varje morgon, under ett par års tid, underhöll han passagerarna på tunnelbanan till och från dagis. Små stjärnorna var bara ett naturligt steg för denne lille spelman.

Väl i studion på tv4 dök något helt nytt upp; rädsla.
Det var för hög musik, tråkigt, för många som tittade och till sist sa han helt enkelt nej.

Pappa, mamma och producent försökte övertala honom om att hans version av "Olyckan" var fantastisk, men han hade bestämt sig. Nej!

"Älskling, om du bara går upp på scenen och gör din grej så får du önska dig precis vad du vill", sa jag bedjande."Precis vad du vill", sa jag igen om han inte hade hört det första gången.
"Vad jag vill? Får jag önska mig precis vad jag vill?" han lät tveksam men nyfiken på vart detta samtal var på väg.
"Ja", svarade jag och började i huvudet räkna på hur mycket månad det var kvar innan jag skulle få lön.

"Två paket pokémonkort. Snälla mamma, får jag två paket om jag sjunger?

Efter nästan två timmar var överläggningen därmed över och han gick upp på scenen. Efteråt var han omåttligt stolt över att han vågade. Idag går han gärna upp på en scen, och det är möjligt att det hänger ihop med att han vågade då.

Mutor?
Ja det är klart att det är skitbra.
I det här fallet var det rentav lysande...och billigt.