Det var jag inte.
Självklart fanns det varningstecken.
- En arbetsuppgift jag med lätthet hade klarat på en kvart tidigare tog helt plötsligt timmar, om jag klarade uppgiften alls vill säga.
- Den sömn som jag så väl behövde uteblev allt som oftast.
- Jag körde min bil till jobbet, men hade inget minne av resan.
- Min känsla av värdelöshet växte i samma takt som min arbetsinsats minskade.
I tre månader var jag sjukskriven, sedan sa jag upp mig. Jag kunde inte förmå mig att gå tillbaka, det var helt omöjligt.
Så jag gav mig själv ett år av utbildning, företagsstart och egentid. Ett år där jag också ägnade mer tid åt min son. Vi reste, gjorde våra respektive läxor och jag blev gladare och gladare. Efter min första coachutbildning, 5 månader efter jag gick in i den där berömda väggen, visste jag att jag äntligen hade hittat rätt.
Jag är ofantligt tacksam för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar