Igår

"Du har inte bloggat idag", sa min mamma när jag ringde för att tacka för den vackra buketten som hon hade skickat ända från västkusten, och jag inser därmed att jag har en trogen läsare i henne. Det känns bra. Mammor ska läsa det deras döttrar skriver, allt annat är naturligtvis orimligt.

Eller?
Vilka krav har vi vuxna döttrar och söner på våra mammor? Jag kan inte skriva pappor för någon sådan har jag aldrig sett röken av, så mina krav har jag lagt på min mamma (och mormor förstås, men hon sitter ju i sin himmel nu).

Jag har rätt skamlöst använt min mamma genom åren. Hon har till exempel fått agera bank med noll ränta och amortering. Man kan säga att hon har gett mig pengarna, men att det aldrig har varit hennes avsikt.

När jag rymde som 15-åring hade jag inga pengar, jo två enkronor. Och en limpa. Och en flaska saft.
Kronorna använde jag att ringa för, efter att jag hade liftat med en dansk långtradarchaufför till Göteborg. Halvvvägs bjöd han på en räkmacka på ett fik längs E6; an, och sedan släppte han av mig utanför Liseberg.

Krona ett:
"Jag är här nu", sa jag till den förvånade, två år äldre, pojken som packade för att åka till USA som utbytessstudent ett år.
Krona två:
"Jag är där nu", sa jag till den förvånade mamman som hade hunnit se de ihopknutna lakanen dinglande i fönstret 3 meter ovanför backen.

Ett dygn senare var jag på hemväg med tåget. Pojkens mamma la ut pengarna.
Min mamma hämtade mig på stationen i Tanum.
"Gott åt dig att du inte fick ut mopeden", sa hon och därmed tyckte hon att jag hade blivit bestraffad nog.

Det är möjligt att hon var tacksam för att jag åkte långtradare, och inte moped, de sexton milen utmed E6; an till Göteborg.