Men hurrni

vilken tur att jag har en fästman med stor familj, när nu större delen av min befinner sig på västkusten.
Jag har fått både svågrar (heter det så?) och en svägerska med förlovningen, dessutom fantastiskt trevliga svärföräldrar.
För att inte tala om förlovningsbarnen, som inte kunde vara med idag, men som jag träffade i helgen.

Fyraochetthalvt är sakletare.
"Titta vad jag har hittat", ropar han lyckligt och viftar med ett kvitto från Konsum som han hittar farligt nära en bajslort. Fästmannen försöker förklara det där med bakterier och bajs, men sakleteriet är alltför roligt.
Promenaden till stranden är en skattkammare, och inte ens löftet om en glass får honom att resa sig upp från alla sina fynd.

"Du kan ringa till honom och säga att han kan komma hit till oss", sa han allvarligt när min son kom på tal. De är bra kompisar, och den lilla pojken tycker det är roligt när den stora är med.
"Du kan väl ringa honom själv", föreslog jag när vi till sist satt på den stora strandens servering.
"Nej, du kan ringa, för jag vet inte riktigt vad den här gatan heter", sa han och tittade ut över sjön med glassen i den smutsiga lilla handen.

Alla våra barn är riktigt bra vänner, och det är väl också en himla tur när man ska sätta ihop två redan färdiga familjer till en ny.
Att vi dessutom har valt att inte knuffa in alla i en gemensam bostad har säker också bidragit.
Det mesta vill vi ändå göra tillsammans.

Fira vår födelsedag till exempel.