Tur

Har man begåvats med modet att våga prata högt har man haft en väldig tur.

Vi som törs får högre betyg, bättre vård, snabbare service, leenden, seenden och dessutom är det enklare för oss att skaffa ett jobb om vi behöver det.

Jag tänker ofta på de som inte vågar, är blyga och kanske tillbakadragna till sin natur.
Hur känner de när de som vågar ta plats svischar förbi köer och får MVG utan synbar ansträngning?

Om du både har dyslexi och är blyg, hur får läraren då veta hur himla duktig du egentligen är?

På min sons förra skola tränade man på att prata inför varandra redan i 6-års. Då vågade vissa barn inte ens säga sitt namn högt, men med träning och uppmuntran gick det bättre och bättre.
Idag är dessa elever fortfarande lite blyga, men de vågar prata inför sina klasskamrater och de vågar räcka upp handen. De är trygga, för de vet att de kan.

Jag önskar att fler lågstadieskolor arbetade just med att lära barnen att vara trygga i att prata lite högre.
Det blir så ofantligt mycket lättare för dem när de blir större och andra börjar med sitt svischande.