Läser i dagens Espressen om en 67-årig kvinna som väntar sitt första barn.
Det verkar trendigt att vara äldre mamma nu för tiden.
Jag var 32 när sonen kom. Det var de flesta förstagångsmammor då, 1994. Bara några år senare är den, för förstföderskor i Stockholms innerstad, närmare 40.
Nu blir det inga fler barn hos Hellbergs. Själva bärpåsen - livmodern - är nämligen bortopererad, och då är det liksom kört vilken metod man än är sugen på.
Adoption säger ni, och då kan jag meddela att detta är jag för gammal för. Inte fästmannen dock, om han vill ha en liten bebis kan han skaffa det. Män får nämligen vara äldre än kvinnor när det kommer till det där med adoption.
Nåväl, han har tre och är nog nöjd, och det är jag också.
67.
Jag undrar om jag ska ha någon åsikt om det där med åldern?
Nä, jag tror jag hoppar över det.
Nej, vi ska nog inte ha för många åsikter om lämplig ålder till ditten och datten. Däremot är det lite synd att så många kvinnor väntar tills de är i 40-årsåldern innan de börjar försöka bli med barn, eftersom det för många blir en chock när de inser att deras fertilitet är betydligt lägre än för en 25-åring. De många artiklarna om gamla mammor gör att många förleds tro att det bara är att gå till farbror doktorn, så fixar han att det blir ett barn, men så är det inte.
SvaraRaderamen det är ju så mycket som ska till...lite kärlek till exempel. Sedan vill man göra lite karriär, ha lite pengar i kistan och en trevlig villa i förorten. Men visst, det ställer till problem, och jag har flera i bekantskapskretsen som har fått barn på andra sätt än det traditionella.
SvaraRaderaI min gamla hemkommun är snittåldern runt 25, och då verkar det ju funka fint:)