Ett erkännande

Jag är en fönstertittare. Utan några som helst skamkänslor tittar jag rakt in i människors vardag, och om det inte är upplagt för nya bokidéer så vet inte jag.

Nu är det inte därför jag tittar.
Jag vill liksom se hur de har det där hemma. Det ser så hemtrevligt ut när de stökar i köket, och har balkongdörren öppen för att släppa in lite luft (det är i alla fall vad jag tror).
Om balkongen ser trevlig ut inbilllar jag mig att det blir god mat i de där kastrullerna de vispar runt i.

Sedan kan man emellanåt kika in i vardagsrummet, och där tror jag mig veta att gardinerna säger en hel del om hur rummet ser ut.
Hiskeliga gardiner bådar inte gott tänker jag. En maffig rislampa har samma effekt. Inte bra.
Blommiga gardinkappor kan tyda på 65+, men det är inte säkert i dessa retrotider. Ebba 22 och fashionista kan lika gärna bo där som Ebba 69, pensionär.
Spännande va?

Sovrummet tittar jag inte in i. Något privatliv ska ju folk få ha.
Om det inte är en lägenhet man har lagt ut på Hemnet. Då är de kört. Där studerar jag minsta lilla detalj.
Man vet ju inte, det kan ju vara så att jag vill gå på någon visning under helgen.
Min egen lilla lägenhet köpte jag så. Hemnet, visning och och budgivning. Grotesk budgivning under 24 timmar, men så var det då i slutet av 2007.

Hos mig kan man inte se in. Det skulle jag inte tåla. Tänk om någon promenerade förbi och tittade rakt in?

Usch!