Grattis till mig själv

15 år av morsdagar, i mitt fall 365 per år.

Hur summerar man det; dessa dagar av kärlek, ansvar, fröjd, stolthet och oro?

"Kommer jag att klara det", frågade jag min väninna när han var en ärta i livmodern. Frågan ställdes inte utifrån en oro för ekonomi eller ensamhet. Det gällde mer hur jag skulle vara som förälder, om jag skulle duga.

Skulle jag kunna vara den guide och beskyddare som en barn behöver? Skulle jag, en tidigare rätt vilsen själ, kunna ge det mitt blivande barn skulle behöva av omsorg, kärlek och tillit?

När jag tänker tillbaka idag är jag stolt och glad att det bar. Det var ingen självklarhet, och visst har det svajjat ibland, men mer för mig än för ärtan.

Han är trygg, varm , medkännande och bryter sig alldeles lagom fort ut ur mammagreppet.
Han verkar ta det i den takt som passar oss båda, dessutom med ordval som tyder på att han har fått med sig ett fungerande språk.

För ut ska han ju trots allt, och vi pratar redan om hur kul det blir för honom att få bo själv inom några år.
Han kommer att klara sig fint, det vet jag och det säger jag till honom ofta.
Hur han än kommer att välja att leva sitt liv så är han en bra människa med ett stort hjärta.
Det kan bära långt, och kan också vara hans repstege upp när han faller i gropen som alla gör emellanåt.
En stege som bär under vilka tyngder som helst.

Att stödja honom i byggandet har varit min viktigaste uppgift.
Mycket av byggmaterialet kommer från det jag ger - men sammansättningen får han fixa själv.

Förhoppningsvis har han förmågan att slänga det som eventuellt har varit lite ruttet under 15 år av morsdagar, 365 dagar per år.