Vad tänker ni när ni hör det ordet?
Är det bra, dåligt, starkt eller svagt att vara sårbar?
Sårbar som i att våga visa sina känslor, våga be om hjälp, våga bli sårad, våga bli nekad.
För mig är det är modigt, attraktivt och ofantligt starkt att våga säga vad man innerst inne känner trots att man inte vet hur det landar hos den man öppnar sig för.
Jag känner mig ledsen...
Jag känner mig ensam...
Jag behöver...
För dig som kan det där, utan rädsla och betänkligheter, skriv upp det på din tacksamhetslista.
Det finns oändligt många som har svårt att vara sårbara, för det kan vara outsägligt smärtsamt att känna sig så naken.
Utan masker.
Utan skyddsnät.
Därför springer vi ofta ifrån våra innersta önskningar. Hellre det, än att vi förnekas det vi just då behöver;
en famn att landa mjukt i, och en röst som säger "jag behöver dig också".
Men tänk om det är så att vi - genom att våga vara sårbara - öppnar dörrar till något helt nytt?
Tänk om vi visste att sårbarhet är attraktivt, och att andra gärna umgås med oss bara genom att vi låter dem kika innanför vår dörr?
Tänk om?
Jag tänker om sårbarhet och alla andra smärtsamma känslor att om man vågar vara i dem och gå igenom dem så har man verkligen tagit hand om sig själv.
SvaraRaderaKram
Och vilken bra början att man alls känner det smärtsamma, eller hur?
SvaraRaderaKram