Välkommen

första maj. Som vi har längtat. I alla fall jag.

Jag vet att sommaren ligger precis bakom hörnet. Det är ljusa fina kvällar. Människor sätter på sig leenden och vita kläder, och befolkar parker, stränder och uteserveringar.
Till och med på förortstorget kan man få en bra tillagad latte (jag är ju expert på kaffe, mind you) att avnjuta bland plommon, blommor,färskpotatis och en och annan som gillar alkohol bättre än kaffe.

Maj.
Det är då rapporterna om det fantastiska sommaren vi har framför oss brukar dugga tätt. Väderorakel säger sitt, och det är alltid med löften om "bästa i mannaminne".
Miljöpartiet skriker genast att vi har för många lampor tända, och barnen skiter i vilket.

Vi (läs andra än jag) demonstrerar och säger vår mening. Det brukar oftast inte vara bra grejer. Sällan ser man hemmagjorda skyltar som säger "Herre gud, vad superduper livet är", detta oavsett regering , ekonomiskt världsläge och hur bra vi egentligen faktiskt har det.
Nej, vi får äntligen klaga högt och tydligt och vifta med våra svartsynta plakat.

Jag försöker komma på något att klaga på med det är svårt för egen del.
Jag har det ju så himla bra.

Och idag börjar maj.
Tjoho!