Ungefär i alla fall.
17.00 åker jag tillbaka till stan för att arbeta, men innan dess tvättas det i det Hellbergska hemmet. De vita byxorna till skolavslutningen är nu vita och fina igen efter bröllop och fotbollsmatch med den lille kusinen, och kommer att bäras till en snygg T-shirt.
Det har varit en dag av allvar i skolan, där rektorn har pratat med åttorna om vad som har hänt och hur skolan tänker när det gäller kvällens skolbal (som niorna ändå ska genomföra) och skolavslutningen på torsdag.
Sonen frågar mig varför jag är så ledsen när jag ändå inte kände flickan som dödades, och hur förklarar man sin föräldrarädsla för sin tonåring?
Att det lika gärna kunde ha hänt i hans klass, eller i fästmannens barns klasser? Att det kommer så nära, när man känner till de inblandade och vissa föräldrar? Att man kan sörja av sympati?
Jag vill inte oroa men ändå förklara...och mest slutar det med att jag säger att jag älskar honom och att jag tycker att han är världens bästa.
Ibland kanske det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar