Liten blir stor

Jag kommer ihåg när han tultade efter mig vart jag än gick, Åfa kallade han mig innan s var en bokstav han kunde uttala.

Hans lille son har ingen storasyster han kan förfölja, alltså körde han mellan de uppdukade borden med sin trehjuling och ropade hej till alla istället. Emellanåt slog han sig ned i någons knä, strunt samma i vems, snackade lite, tog sig lite mat och drog sedan vidare på sin cykel.

Jag tror inte riktigt att han förstod vilket steg hans föräldrar tog när de högt och tydligt sa ja till varandra där på bergshällen med utsikt över alla ängar och blivande vinrankor. Vi vuxna förstod precis, och i alla fall kom mina näsdukar till användning gång på gång.

Molnen skingrades bara en timma innan vigseln och kanske var det min styvpappa som blåste bort molnen när hans enda barn skulle gifta sig.
Jag tror att han var oerhört stolt och glad för min brors skull när han tittade ner från sin himmel, och jag tror att det var fler än jag som kände att han var där och såg hur bra det har blivit, och hur fint min bror och hans fru har tagit hand om gården och sin lilla fina familj.

Efter vigseln bjöds det på mat, sång och skratt i ladan som var dekorerad med björkar, ljus och filtar för den som tyckte att det var lite kallt.
När bruden överraskade brudgummen med sin vackra sångröst åkte näsdukarna fram igen, min filmkamera skakade när jag försökte filma allt det vackra.

Om jag någon gång har funderingar på hur riktig kärlek kan se ut ska jag ta fram den filmen och ett paket näsdukar.

Hollywood, släng er i väggen!