Sätta gränser

Det är vardag mina damer och herrar, och låt oss återvända till allvaret en liten stund.

Många av oss som har varit, eller är, medberoende har svårt att sätta gränser mot andra. Vi låter dem kliva över det som är vår integritet, samvete, övertygelse, magkänsla och sunda förnuft. Vi gör våra egna gränser oviktiga eftersom andra betyder mer än vad vi själva gör.

Ibland känner vi inte ens till våra gränser; vi vet inte att vi har rätt att säga nej och att vi har rätt att värna om det som är vårt.
Vi tror att vår hela existens är beroende av vad andra tycker om oss, och vår allra största rädsla handlar om att inte bli accepterade för om vi inte blir det finns vi inte.
Så vi anpassar oss- förminskar oss - förnekar oss, för kanske blir vi omtyckta då. Om vi ger upp allt det som är vi blir blir vi kanske gillade.
Vi tror nämligen att vårt riktiga jag inte går att tycka om, att vi är fundamentalt "fel".

Tack och lov kommer de flesta av oss till en punkt när vi känner att vi inte klarar mer.

Det är svårt att sätta gränser, och allra svårast har vi som har diskvalificerat oss själva i många år.
Vägen tillbaka till oss själva och våra gränser handlar om att säga nej; hit men inte längre. Det här är mitt och det måste du respektera.

I början kanske vi måste känna efter ordentligt innan vi säger nej, vi måste be om betänketid och återkomma.
I nästa steg säger vi kanske nej med en motivation; "Nej, jag kan/vill inte för att...".

I tredje steget kan vi säga nej utan motivering, vi säger bara "Nej tack", eller "Nej, det kan jag inte", eller kanske "Nej, det vill inte jag" eller helt enkelt bara "Nej".

När vi lär oss att säga nej till det som inte känns bra för oss, säger vi Ja till oss själva.
Och när vi säger Ja till oss själva är vi något stort på spåret.

Vi har hittat den väg som är vår, inte någon annans.