sonen kommer hem, eller i alla fall natten.
Katten längtar och har krupit under lakanen i sonens säng. Jag längtar också men att krypa ner i hans säng är överkurs, jag längtar i hjärtat istället.
Satan i gatan den dagen jag måste släppa honom till ett annat land utan att skicka med någon form av förälder. Om tre år har jag inte ett smack att säga till om längre och det är uppenbart att jag behöver en lång startsträcka för att släppa taget.
Det här har varit en bra början, de två veckorna han ska vara på kollo känns inte alls lika tuffa.
Det är det där med utlandet som blir jobbigt för mig, och för att råda bot på det kanske han skulle åka ett år till USA som utbytesstudent. Det skulle nog baske mig göra oss båda lika gott...
Ni som har "vuxna barn", hur gjorde ni?
Hur oroliga var ni...och när gick det över?
Vår dotter är just nu i Amsterdam med en kompis och hon har dyrt och heligt fått lova att inte gå in på nån Coffeeshop. Annars har jag alltid tänkt att det bara är att hänga med, ungarna kör sitt eget race och vi står bakom och tar emot om det skulle behövas. Så länge man inte hör nåt annat så är allt OK, du vet, inga nyheter är goda nyheter. Dessutom är hon och jag ganska lika så jag vet att hon klarar sig. Sen har det visat sig att hon faktiskt hör av sig om hon behöver hjälp och det känns väldigt bra.
SvaraRaderaOm man orkar kan man ju vara rädd hela tiden.
SvaraRaderaDet är ju så många faktorer som påverkar hur det kan bli en kväll ute ex.kompisar, droger, grupptryck, storstad med galna människor osv osv. Hur det blir för tonåringen kan bara de bestämma. Vi vuxna kan finnas där och hjälpa till om det blir svårt på ngt sätt för de unga.
Oro eller ilska hjälper ingen, det försöker jag tänka på.
Kommunikation känns viktigast.
Men det är faan inte lätt!
Kia; du är modig...och din dotter också!
SvaraRaderaHelene; nej det är klart att man inte orkar vara orolig jämt...bara pyttelite:)
Jag tog bort cattis i mitt bloggnamn, det kan vara en anledning. Det hände lite konstiga saker med min blogg, men det verkar vara rätt nu, hoppas hoppas jag.
SvaraRaderaHej Cattis. Då var det säkert det som gjorde att den försvann.
SvaraRaderaJo så är det!
SvaraRadera