Att leva med mig

har varit att leva i ett kuddrum där ingen får slå sig och ingen får ha ont.

Kuddarna har jag sytt i fina, harmoniska färger och även om storleken på dem har varierat så har de alltid funnits där.

Länge trodde jag att jag använde kuddarna för andras skull, men fick smärtsamt erfara att jag gjorde det av egoistiska skäl.
Det var jag som inte klarade smärtan, det var jag som inte fick ha ont.
Andras smärta gjorde så ont att jag var tvungen att eliminera den, och jag gjorde det med mjuka kuddar.

Tillsammans med en missbrukare är mjuka kuddar en mycket olycklig kombination och det tog tid för mig att inse det, men idag är det mitt främsta budskap när jag arbetar med anhöriga:
Att mildra konsekvenserna av missbruket är som att be om att det ska fortsätta.

Gap, skrik och hämndaktioner är inte heller konsekvenser, de är lika mycket bränsle som kuddarna.

Så vad är rätt när man är så förvirrad? Vad är rätt när hela ens liv går itu?

Enda vägen är att fokusera på sig själv och "vad vill jag, hur vill jag må...vem är jag?"
Det är inte så lätt när hela livet har handlat om andra, men det går. Släpp missbrukaren och låt denne hantera sina egna problem.
Finns en villighet till att tillfriskna kan du vara ett stöd... men inte mer än så.

Hur det än blir så blir det bra om du har dig själv och ditt eget välmående framför ögonen.