Bitterhet

måste vara oerhört jobbigt att bära på, att ständigt vara kvar i då istället för här och nu.

Just det har jag helt och hållet sluppit men vet att det är vanligt då många av de som träffar mig pratar om bitterhet som de gärna vill slippa/släppa.
De kan sitta fast i saker som hände för många år sedan, och har försökt att kanalisera bort det genom att angripa andra, att skylla på motparten eller genom att utestänga all ny möjlighet till närhet.
Det allra sista är svårast, för egentligen vill man så gärna öppna möjligheten för en ny relation; i vägen för det står bitterheten som ett dåtidsmonster i nutid.

Ett dåtidsmonster som kanske var aktuellt för fem-tio år sedan och som man har låtit ta över ens liv trots att det egentligen borde varit borta för länge sedan.

Och så kommer vi återigen tillbaka till vem som har makt över våra liv, om vi ska ha det i våra egna händer eller lägga ut på entreprenad.

Min räddning från bitterheten är kanske att jag själv har en hel del skitiga sidor vilket gör att jag vet att jag inte är bättre än någon annan.

De sidorna kan jag dock inte skylla ifrån mig på någon, inte ens någon som bedrar mig. Jag får helt enkelt ta tag i min egen skit och göra det bästa av den; att slänga den på andra hade bara gjort att jag hade producerat mer och till sist suttit fast utan möjlighet att ta mig ur.

För till sist funkar inte ens "allt är ditt fel".