Jaha

så där går det när man passerar tusen inlägg, men blir lat helt enkelt.
Inte ett enda ord har serverats er idag, och snart kommer min mamma att ringa för att höra om jag lever.
I am alive and kick´n och har just inkommit efter arbete, matinköp och en fika i centrum.

Igår klippte jag av mina gigantiskt långa naglar eftersom de var till besvär trots sin tjusighet, och idag när jag skriver känns det alldeles konstigt.
Jag får liksom närkontakt med tangenterna och måste sträck ut fingrarna på ett sätt som jag inte är van vid.

Tänk om jag ändå hade haft samma hårkvalité som jag har nageldito, då hade mitt hår varit tjockt och snabbväxande, men det är det alltså inte.
Det är tunt, nästan fjunigt och att få det långt är helt omöjligt. Dessutom fick jag flikar i pannan efter att jag fick barn, och det växer aldrig ut ordentligt; istället blir det som små fjuniga horn som aldrig beter sig som jag vill.

Jag har slutat att drömma om att jag en vacker dag ska vakna upp med tjockt hår, men det där med långa ben har jag fortfarande inte släppt.
Å andra sidan är jag mer 1.66 än 1.68 nuförtiden vilket väl talar för att det bara är att acceptera de korta men starka jag har begåvats med.

Min, däremot, långa rygg och jag ska bara komma överens om att höga klackar fortfarande är toppen, men vi är inte där än.
Vi är inte ens på gymmet som vi borde vara.

Med korta naglar har jag klippt min sista ursäkt.