Ny spännande dag

med mail och samtal om medberoende och sexmissbruk. Jag varvar det med att plocka upp tvätten och ska snart ge mig av mot stan för ett parsamtal.

Parsamtal har vi ofta när det kommer nya par till kliniken, och vi är alltid en missbrukarterapeut och en anhörigterapeut med i de samtalen eftersom båda i paret behöver känna trygghet och ha någon att identifiera sig med.

För paret är detta samtalet svårt och de är ofta nervösa, såsom jag var när jag gick till mitt första samtal.
De brukar dock infinna sig en lättnad när man märker att vi inte dömer, att vi själva har suttit där och att vi förstår hur svårt paret har det.

Att dela med sig av det mest intima är så svårt, samtidigt som det är oerhört skönt att äntligen få berätta om sig och sina upplevelser, och de flesta brukar vilja fortsätta att prata; men då i en grupp med likasinnade.

Missbrukaren går i sin grupp och den anhöriga i sin.
Däremellan möts man i parsamtal när man behöver.

Att bli sedd och lyssnad på - kanske för första gången - är oerhört skönt.
Jag vet i alla fall att det var så för mig:

Jag som skulle klara allt själv.
Jag som aldrig var ledsen.
Jag som kunde hantera allas problem.

Idag är jag precis tvärtom:

Jag klarar inte allt själv.
Jag är ledsen ibland.
Jag kan inte hantera andras problem.

Skönt!