Otrohet

Det har skrivits spaltmeter om det genom åren, alltför sällan om alla oss som är utsatta för det tycker jag.

Våra upplevevelser och känslor blir marginaliserade och istället får vi, som i helgens Aftonbladet Söndag, läsa om kvinnor som väljer upptagna män och hur jobbigt det kan vara att komma tvåa.
Eller så kan man följa kvinnor på tidningens Amelias forum, som bedrar sina män - men istället använder uttrycket "jag älskar två män". Det blir ju lite snyggare så förstås.

Jag har träffat en oändlig mängd kvinnor och män som har blivit bedragna och deras smärta är enorm. Sveket är så gigantiskt att det påverkar varje aspekt av deras liv. Ofta har de "kommit" på sina partners, väldigt få har frivilligt berättat...
Precis som jag har de fått löften om att "nu har jag berättat allt" och så har det bara kommit halvsanningar.

Lögnerna har tagit plats i deras förhållande, precis som mitt, och kanske är det just detta som är det mest smärtsamma och som gör att intimiteten går förlorad.
Om man inte kan få sanningen från den man älskar, och som säger sig älska en själv, vem kan man då lita på?

Och vad gör man med alla minnen?
Fantastiska semestrar där partnern tydligen har haft sms-kontakt med sitt vänsterprassel.
Bröllopsdagar där partnern har smitit iväg för att träffa den andra.
Barns födelesedagar där den andra har ringt och lagt på luren när någon annan än bedragaren har svarat i telefon.

Det tar tid att komma över otrohet, lång tid.
Och förutsättningen heter "alla kort på bordet".
Det är skillnad på "men vi hade aldrig sex" till "vi hade en relation i tre år", särskilt om man lägger mellanskillnaden som ytterligare en lögn mellan sig och sin partner.

Och otroheten betydde visst något.
För det som blev bedragen kan den ha betytt allt.

Smärtan måste få ta plats; att sopa under mattan är bara att flytta smärtan till ett nytt ställe där den istället kommer att gro och bli en varböld.

Vi måste känna att vår smärta blir hörd och sedd av den som har bedragit oss.
Vi måste få prata, vara otröstliga och arga.
Vi måste få ärlighet, ömhet och tröst.

Till sist, när vi är redo, kan vi göra ett omval.
Vi kan välja vår partner på nytt utifrån nya förutsättningar som inkluderar otroheten - och att "det" också kan hända vår familj.

Vi kan välja vår partner på nytt om vi känner ärligheten och uppriktigheten.
Då först kan vi lämna det bakom oss.
Då först kan vi säga att vi förlåter, i meningen att vi inte längre kommer att låta detta påverka vårt liv.

Om båda parter väljer självutveckling, självkännedom och självkänsla under krisen kan otroheten ha varit det bästa som har hänt vårt förhållande. Då kan all smärta ha varit värt det trots allt.
Men bara då.

PS, det ligger en hel del spam i det här inlägget och jag ser inte längre era kommentarer, så skriv inget i kommentarsfältet för säkerhets skull. Kommentera på min andra blogg om du vill.