Har ni läst min bok så vet ni att jag levde med en konstant oro. Den hade flyttat in i mig som en högst ovälkommen gäst.
Den slet och drog i mig som om den vill säga något, men signalerna var alltför otydliga för att jag skulle kunna förstå vad den ville mig.
Från början stillade den sig när jag ägnade mig åt att kontrollera missbrukaren och höll sig lugn ett par timmar efteråt. Sedan drog den i väg och min kropp var återigen ockuperad av krafter som jag inte kunde hantera.
I början var den förenad med en ångest som satt mitt i bröstkorgen så starkt att jag emellanåt inte kunde andas, senare var den som ett ständigt brus i huvudet där det inte fanns någon reda; bara korta sekvenser av tankar som aldrig tänktes klart. Trassliga trådar som inte ledde mig någonstans utan bara skapade stillastående i ett oförklarligt och märkligt ingenmansland.
För mig var ingenmanslandet förfärligt och det tog lång tid innan jag hittade till det Åsaland som senare blev min trygga hemvist.
Jag trodde alltför länge att min trygghet var avhängig av andras beteenden och känslor, och med mitt liv i deras skakiga händer fick mitt uppdelade jag ingen ro.
Jag lät mitt liv föras som en vante mellan olika händer och när andra inte kunde ta hand om det blev jag hjälplös.
Min allra, allra djupaste rädsla, hjälplösheten, fick jag möta på ett oerhört skrämmande sätt innan jag förstod vad jag hade att lära av all den oro jag hade burit på.
Och kanske är det så som det sägs, att det man är som allra mest rädd för måste man träffa på och göra upp med.
Inte den ytliga ångesten utan den djupaste rädslan.
6 kommentarer:
Så mycket energi du måste ha lagt på allt detta lidande. Och vad härligt att läsa om hur du tagit dig ur det. Men en sak som jag undrar över är, hur tog din son det och din särbos barn framförallt?
Känns bra att vara tillbaka i bloggvärlden igen. Tror att jag ska kunna fixa både blogg och kurs nu... ;)
Ja, alltför mycket energi naturligtvis...men jag varken visste eller kunde bättre då.
Våra barn pratar jag inte om i bloggen mer än att de finns, är underbara, kloka och oerhört älskade.
Härligt att du är tillbaka,
Kram Åsa
Jag kände mig jagad - som ett rådjur som försökte fly undan jägaren. Skräck och ångest vara orons bästa vänner.
Jag visste inte hur jag skulle kontrollera i början men när jag väl började hitta vägar att göra det så kände jag mig lugn medan jag gjorde det.
Jag insåg dock hela tiden att jag betedde mig tokigt och sa till mig själv "du är sjuk" men det hjälpte inte att släppa greppet att försöka få kontroll över mig själv och tillvaron.
Jag var ju utanför den "skyddssfär" - som gjort att mina känslor inte varit mina - där jag vara under alla år.
Oron kan fortfarande ta tag i mig ibland men jag har lättare och lättare att lägga den ifrån mig.
Ibland försöker jag kolla, idag med, men jag tröttnar och känner mig uttråkad av det, så det funkar inte längre för oron att försöka hålla mig fången.
MIn situtation är inte den samma som din - och jag är inte säker på hur det kommer att sluta än - men jag vet att JAG är på rätt väg. :)
Sanna
Jag tog tag i mig och min rädsla , gick i terapi 1 gång/vecka i 3 år.
Jag blev frisk och stark... vilket gjorde att han blev sjukare och svagare och försökte på många vis dra mig tillbaka ner igen.. så typiskt !
I dag brottas jag med sorgen, sorgen som kan välla över i stora svallvågor... jag sörjer det som aldrig blev eller aldrig var, måste nog göra få göra det ett tag ...innan solen skiner klart och rent !
Kram ♥
ps/ visste inte att det kan vara nickel i mascara.. vilken finns utan det då ?
Sanna; även om situationerna inte är lika så är våra känslor det är min upplevelse:)
Kram Åsa
Marie; det finns flera men i butik är de svåra att hitta. Jag hittade min på nätet och märket heter "blinc". Nelly.com har den bland annat.
Den lägger sig som små rör över ögonfransarna vilket gör att ingenting lägger sig under ögat som det kan göra med vanliga mascaror. Den sitter kvar till man tvättar bort den (med lite varmare vatten än ljummet).
Skicka en kommentar