måndag 30 november 2009

I morgon

ska jag föreläsa om min bok när en coachkompis bjuder in till mingel.
I huvudsak kommer det att bli samma föreläsning som på mässan, men med lite mer inriktning på den delen av boken som handlar om förändring och nya mål.

Förändring är ju så häftigt, och för vissa börjar det i tanken för att sedan sprida sig vidare till känslor och till sist ny action.
Jag gjorde mycket tvärtom.
Min känslor ville inte förändras ett endaste dugg, så jag fick börja med att ta action tvärtemot vad mina känslor sa till mig att göra.
Medberoendekänslor är sega rackare, och att tänka nytt var okej, att göra annorlunda var däremot supersvårt.

Jag gjorde ändå, trots att känslorna skrek i protest.
Gjorde och fick nya insikter som till sist gav nya känslor.

Så.
Man behöver inte vänta på insikten, emellanåt kommer den först när vi gör nytt.
kl.

4 kommentarer:

  1. Lizzie30 november, 2009 12:57

    nyttig läsning. Och känner som du. Fått jobba från båda hållen dock. Från tanke,känsla, handling. Men nog allra mest tvärtom; från handling, till känsla till tanke på nån vänster. Eller kanske är det från tanke, handling till känsla ändå? För jag tänkte ju trots allt tanken att det kanske var bra att GÖRA så, på det nya sättet. Även om en massa automatiska och negativa tankar tjatade på som olyckskorpar under tiden jag gjorde annorlunda, och känslorna stormade runt som vind i ett träd.

    Hm.. kanske snurrigt uttryckt. Idag har jag DEFINITIVT använt mig av det verktyget, att GÖRA och ignorera känslorna. Kändes bättre än att ligga hemma och gråta.

    Ha en fin dag!

    SvaraRadera
  2. Åsa Hellberg30 november, 2009 17:05

    Ha en fin dag du också Lizzie, och du har fattat galoppen:)

    Kram Åsa

    SvaraRadera
  3. Anonym01 december, 2009 16:21

    Ge gärna några exempel på bra saker att göra innan insikterna. Tack på förhand isåfall.

    SvaraRadera
  4. Åsa Hellberg01 december, 2009 18:33

    Hej Anonym.

    Vi kan ta den viktigaste först; Låta bli.

    Sluta kontrollera är en sådan.
    Det finns ingen som lever med en missbrukare som vill det, för vi vill veta om han/hon fortsätter eller inte.
    Insikten om att det är den enda vägen kommer först när vi har upphört helt med all kontroll.
    Då får vi också en möjlighet att fokusera på oss själva och vad vi vill med våra liv.

    Vi behöver också ta tag i våra medberoendebeteenden, och ställa dem mot sunt förnuft.

    Låta bli att göra vad vi "normalt" gör i vårt medberoende.
    Medberoendet vill ha action, alltså får vi hålla oss hårt i en stol när det pockar på. Har vi inget eget sunt förnuft kan vi ringa någon som har...

    Kram Åsa

    SvaraRadera