Igår kväll

satt jag två stolar ifrån en person som kände igen mig från Svd-artikeln, och som sökte kontakt och berättade vad artikeln hade betytt för personens familj.
I bruset från de andra festdeltagarna pratade vi om sådant som man kanske i ett "vanligt" sammanhang pratar om först efter att ha lärt känna varandra.

Ungeför samma sak hände när en kvinna kom och satte sig vid oss eftersom hon var på festen utan sin man; efter tre minuter fick hon klart för sig vad både sexmissbruk och medberoende handlade om och skrattande sa hon att det här samtalet hade hon aldrig haft om inte hennes man hade stannat hemma med barnen.

Det är oerhört befriande att säga som det är utan att varken skämmas eller ducka för sanningen om sig själv, och de flesta blir betydligt mer nyfikna än fördömande. Igår var vi dessutom flera som "representerade" båda sidor av problematiken, så även missbruket fick komma till tals.
Det är en lysande kombination om ni frågar mig.