hur mitt medberoende startade som liten och att det exploderade när jag träffade "Jonas". I mitt fall har anpassningen bara gällt i mina allra närmaste relationer, i alla övriga har jag fungerat som vem som helst.
För många av oss är det så, och vi har tur för vi har nämligen något att jämföra med.
Har jag en fungerande relation till någon enda människa så kan jag ta med mig lärdomen av vad som fungerar där in i nästa.
Vad är det jag gör (eller inte gör) i den relationen som fungerar?
Vad känner jag?
Hur tänker jag och vad säger jag till mig själv när jag träffar just den personen?
Vem är du i "ditt bästa jag" och kan du ta med dig något av det till "ditt sämsta"?
Känner mig helt plötsligt lite full av hopp. Ett helt nytt sätt att se på allt. Mitt liv rasade samman i våras - min man hade levt dubbelliv i 3 ÅR (ja, ÅR...). Inte som för dig med olika kvinnor - han hade samma kvinna, hennes barn och samtidigt vår familj. Allt rasade. Han säger att han aldrig lämnat mig och att han absolut inte vill skiljas. Men jag då? Kan inte lämna, kan inte stanna. Sitter fast. Nu ska jag köpa boken och se om jag kan finna några svar i mig själv.
SvaraRaderaHej anonym, varmt välkommen hit.
SvaraRaderaKram Åsa