Det finns de som frågar

varför jag skrev Casanovas Kvinna, och mitt första svar är enkelt; för att det inte fanns en sådan bok.

När jag desperat försökte att hitta böcker som var självupplevda hittade jag två. På engelska.
De handlade oerhört mycket om Gud, och om att bara "han/hon" kan ta bort problemet.
Inte för att det är något fel på Gud, men jag hade svårt att känna igen mig.

Jag pratar gärna om en högre kraft, men för mig personligen har det handlat om att jag inte är så himla stark själv; att jag behöver andra att prata med. Det säger sig självt att fler är starkare än en, men det tog mig ungefär 45 år att begripa.

Min berättelse är inte unik, däremot är boken det.
Det visste jag när jag skrev den, och jag var också förberedd på att jag skulle få prata om den -och problematiken - mycket och ofta.

Det gör jag gärna.

Sexmissbrukare finns.
Vi anhöriga finns.
Det syns inte på oss vad vi går igenom, det är inte heller så att vi är idioter, hemska människor, har dålig moral, är svaga, fula eller elaka.
Vi är ungefär som alla andra, med fel och brister men också med oerhört många tillgångar.

Allting är inte svart eller vitt, och jag hoppas och tror att jag med Casanovas Kvinna beskriver det.
Däri ligger svar nummer två.