Tack och gamla minnen

Ni som följer mig vet att jag gillar tacksamhet; så till den milda grad att jag ber alla mina klienter att varje dag skriva ned vad de är tacksamma för.

Just precis idag är jag oerhört tacksam för att jag inte behöver köra bil de åtta milen fram och tillbaka Upplands-Väsby som jag gjorde förr.
För er som inte bor i Stockholm kan jag berätta att snö och den här staden aldrig riktigt har kommit överens, och att den första snön alltid ses som en fullständig överraskning.


Jag gillar snö, och har alltid gjort. Särskilt den rena, vita fina som jag hade turen att få umgås med när jag jobbade i Sälen.

Jag minns också vintrarna i Fjällbacka. Havsisen som krävde en ränna för att fiskebåtarna skulle kunna ta sig ut mot öppet hav, morfars skottade gångar och lovikavantarna med snöklumpar. Jag minns skidor, skridskor och sparkar. Jag minns varm choklad som långsamt tinade frusna tår, och jag minns mormor som gick så försiktigt, försiktigt för att hon inte skulle halka när den nya snön hade lagt sig över de sandade backarna som ledde till vårt hus på Håkebackan.
Vi hade ingen bil. Det behövdes inte vad jag kan minnas. Min morbror fick skjutsa i sin vita amazon om vi någon gång tog en tur till Norge, i övrigt åkte vi tåg eller buss.

Jag har tyvärr inte någon spark längre, och frågan är väl om jag inte skulle skrämma livet ur förortsbefolkningen om jag kom åkande på en.

Jag njuter istället av minnet av girande medar, farten nerför backarna och skjutsandet av kompisar; och när jag blir en gammal tant och skriver på min sjuttonde roman ska jag ha min spark parkerad utanför det lilla huset vid havet.


Låt oss hoppas att det fortfarande finns vintrar då.