Bara idag

har det varit 4-5 besökare som har hittat hit för första gången för att de har sökt på ordet "otrohet".
Nätet är ju bra på det sättet att man relativt omedelbart kan få läsa om någon som går igenom samma sak som en själv.
Det finns en tröst i det, i alla fall var det så för mig.

Jag kände mig så oerhört ensam och det var nätet som gjorde att jag förstod att jag inte var det.
Inte för att jag pratade med någon, men jag kunde i alla fall läsa om andra som tordes prata om sin upplevelse.

Mitt förstånd är min största tillgång, men också det som oftast har satt käppar i hjulet för mig eftersom det har blivit viktigare än mina känslor; därför var det befriande att läsa om porslin som flög, spottande och fräsande planeringar av hämndaktioner och totalt oförstånd för att maken/makan kunde vara otrogen.
Det var en sådan total motsats till min rektion, och jag behövde höra att det faktiskt var okej att bli heligt förbannad... också.

Hur vi reagerar beror förstås på vem vi är, och eftersom vi är helt okej just som vi är så är också alla känslor och reaktioner okej.
Gränsen går förstås vid att slå, men ett hederligt gapskrik har ingen dött av.

Idag tror jag nästan att det är farligare att aldrig skrika, i alla fall om vi håller tillbaka den av hänsyn till någon annan; och min egen ilska kom också till sist. Aldrig i form av skrik, men förbannad var jag likväl.
Det viktiga är inte hur vi reagerar, inte heller när. Det viktiga är att vi gör det, i alla fall förr eller senare.

När den första domningen är över brukar vi börja känna; och det gör oftast förfärligt ont.
Att då förstå att man inte är ensam och att höra av andra att det allra ondaste kommer att gå över är trots allt aningen trösterikt; om inte idag så kanske i morgon.