sedan ett par år tillbaka. Det finns flera orsaker till det, men ett av dem är att jag - sedan jag fick barn - har druckit oerhört sällan, vilket väl inte är särskilt konstigt när man är helt och hållet ensamförälder och sällan har barnvakt. Att dricka utan annat sällskap än en trevlig liten pojke har inte varit något för mig.
Med en alkoholist i familjen kom anledning nummer två; jag skulle fortfarande få dricka ensam och hur kul är det?
Däremot har jag aldrig tagit något beslut om att jag aldrig kommer att dricka mer, men det lutar mer och mer åt det hållet.
När jag var på en tillställning senast fick jag frågan om jag var rädd för att tappa kontrollen - och den som frågade visste förstås inget om alla mina kontrollförsluster under tidigare år - men idag, 20 år senare, stämmer nog det.
Inte rädsla kanske, men ointresse.
Jag ser faktiskt inte en enda fördel med att vara berusad. Det är inget jag behöver i mitt liv, och trots att jag tycker att Riojaviner eller en kall öl kan vara hur gott som helst så följer en berusning på det som jag inte saknar ett dugg.
Jag trivs allra bäst i det osnurriga livet.
Mina föräldrar drack sällan alkohol och jag har aldrig sett dem påverkade. Min farfar var däremot alkoholist i ordens rätta betydelse. Vi hade en mycket god relation, vilket han inte hade med resten av släkten. Han sa till mig att låta bli spriten, vilket var ett gott råd.
SvaraRaderaNär jag var i tonåren blev jag tvingad att välja, för på orten dit vi flyttade var det "antingen allt - eller inget". När jag väl var 23 och aldrig varit full så tyckte jag inte att det var för sent att börja...
Många har ifrågasatt mitt sätt att se på alkohol, men jag bryr mig inte. Min make sedan 23 år är däremot mycket tacksam, för utan min inställning skulle han inte kunnat bryta med sitt missbruk.
Han beslutade sig att sluta dricka innan vi blev tillsammans, men jag tror att min inställning till sprit var en av orsakerna att han ville leva med just mig :-)
Kram från Pennelina
Tusen tack för att du delade med dig Pennelina.
SvaraRaderaIfrågasättandet är lite trist, men kanske säger mer om den som frågar än om oss som väljer att inte dricka.
Kram Åsa
Det sorgliga med alkohol är att man förväntas dricka den, men inte prata om verkningarna av den...
SvaraRaderaKul att du följer min blogg! Jag har en massa erfarenheter som kan inspirera ditt skrivande - om du har lust :-)
Kram!
Tack Pennelina:)
SvaraRaderaSom Pennelina skrev så förväntas det att man ska dricka. Första gången jag blev bjuden (16 år) så tackade jag nej och fick spe och bannor för att jag var så otacksam. Den mannens fru fyllde 30 år. Han fyllde upp mitt glas som sedan min bordsgranne drack upp.
SvaraRaderaJag har valt bort alkoholen sedan jag fick mina barn, då var jag bara 23 år. Jag skulle inte kunna förlåta mig själv om det skulle hända mina barn något tex. om det blev allvarligt sjuka och måste in akut och jag var påverkad. Jag har jobbat på sjukhus på en barnavdelning och sett både det ena och andra hur föräldrar burit sig åt..
Sissan; tack för din kommentar. Jag förstår precis hur du menar, och nu när jag har en tonåring känns det minst lika viktigt att finnas till hands...nykter.
SvaraRaderaJag är glad att attityderna till viss del har ändrats i alla fall, tror inte lika många bjuder en 16-åring på alkohol längre... eller är jag bara naiv eftersom jag aldrig skulle göra det själv?
Vad tror ni?
Det var stora problem med det på ett ställe där vi bodde. Äldre släktingar köpte inte bara ut, utan skyddade grannar och vänner som brände hemma och sålde till ungdomar ända ner i 14-15 års åldern!
SvaraRaderaDet är en tid och en plats jag inte längtar tillbaka till...
Kram!
Pennelina, det förstår jag!
SvaraRadera