Acceptans

är kanske det svåraste vi som har varit utsatta för otrohet har att tampas med.
Acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt.

Vi ägnar ofta många och långa timmar åt att fundera på hur det hade varit om det inte hade hänt, inte för att vi inte vet att det inte har hänt, utan för att det gör för ont att accceptera.
Så vi låter hjärnan gå några varv med alternativen.
Om jag bara...
Om han eller hon bara...
Jag önskar så att det...

Ändå är det i acceptans vi måste landa till sist.

Vi måste acceptera att vår partner har valt att vara otrogen och vi måste dessutom acceptera att vi har valt att stanna kvar. Ibland är det senare det svåraste.
Vi hade oftast inte trott det om oss själva.
Vi hade trott att vid ett sådan gigantiskt misstag som att vår partner valde otrohet skulle vi lämna med högt buret huvud och värdigheten i behåll.
Och så gjorde vi precis tvärtom.

Det är oerhört viktigt att acceptera att det har hänt, och jag tror att vi måste börja med oss själva.
Vi valde att stanna kvar, och det är helt okej.