Det pågår en diskussion

på ett av forumen som jag förut har varit aktiv på, men som jag nu följer på avstånd, och man pratar just nu om att förstå missbrukaren eller inte.

För mig har det varit viktigt att förstå missbruket.
Inte för hans skull, men för min egen.
Det var den enda vägen för att förstå att det inte handlar om mig.
Jag är inte för tjock, för smal, för lång, för kort, för ful, för blond, för...för...för.
Det handlar inte om mig.

Förståelsen för missbruket har också gjort att jag förstår hur det kunde bli som det blev.
Det ursäktar inte beteendet, det förklarar det däremot.

Jag vet idag att det kunde ha varit jag.
Och jag är i grund och botten en jättebra människa.
Det kunde ändå ha varit jag.
Jag hade dock turen att bara vara snubblande nära.

Betyder det att jag accepterade utageranden i missbruket?
Nej.
Men jag kan heller inte säga att jag inte förstod dem.

Vad jag till sist gjorde var att inte ta ansvar för dem, jag hade fullt upp med mitt.
De handlade faktiskt inte om mig.