måndag 29 mars 2010

För inte allt för många

år sedan hade jag inte vågat åka till Malmö och sova över där.
Det handlade inte om att jag var rädd för att föreläsa, utan att jag trodde att om jag lämnade "Jonas" så skulle han tillbringa den tiden med någon annan.

Jag förstod aldrig att det gjorde han ändå, vare sig jag var hemma eller borta.

Att han ringde varje kväll han inte var med mig betydde inte att han var hemma ensam.
Med min logik försökte jag lista ut när, var och hur och förhöll mig sedan till det jag hade räknat ut, men förstod inte att missbruk aldrig kan förklaras med just logik.
Det lever sitt eget liv och tar de vägar det behöver för att få överleva.

Jag trodde länge att jag kunde slåss mot det, att om jag alltid fanns till hands så skulle inte missbruket få något utrymme och dö ut av sig självt.

Jag hade fel.

Det dör först den dagen bäraren av det bestämmer sig för att den har fått nog, precis som mitt medberoende dog den dagen jag faktiskt inte var intresserad av att styras av någon annans missbruk längre.

7 kommentarer:

  1. Så sant!
    Jag har ÄNTLIGEN, efter många års tandagnisslan och "väggbesök", insett att det enda jag kan styra är mej själv och har börjat prioritera mina behov, utan att få dåligt samvete, det går och är en helt UNDERBAR känsla!

    SvaraRadera
  2. Att du stod ut!
    Förstår att det är en enorm lättnad att inte känna tvång att kontrollera längre.

    SvaraRadera
  3. Nilla; till sist gjorde jag inte det:)

    Kram Åsa

    SvaraRadera
  4. hej åsa. läste din bok häromdan. det var verkligen vad jag behövde. jag är själv sexmissbrukare men börjat tillfriskna. upptäckte också till min stora förskräckelse nyligen att jag även blivit medberoende. tack vare din bok fick jag lite perspektiv på saker och ting. tack!

    SvaraRadera
  5. Hej Carolina, under allt missbruk ligger ju medberoendet. Har du tagit tag i ditt missbruk så fixar du medberoendet också.
    Heja!

    Kram Åsa

    SvaraRadera