Pax för mina känslor

Alltsom oftast har jag låtit bli att känna.
Jag har varit mycket bättre på att känna in vad andra känner och haka på det.

Det är inte särskilt begåvat, i alla fall inte om man vill vara i sig själv istället för i andra.
Jag fick helt enkelt träna och börja dagen med att känna efter hur jag kände mig just då.
Var jag glad så försökte jag behålla den känslan även om andra runt om mig vaknade buttra.
Inte för att muntra upp dem (vilket jag för övrigt också har lagt ner alltför mycket tid och energi på tidigare), utan för att erkänna och acceptera min egen känsla.

Det var inte lätt.
Att stå fri från andras känslor, att se att det var deras och inte mina, kunde jag först när jag hade tränat ett bra tag.
Har man ägnat ett halvt liv åt att känna in andra är det inte över på en kvart, men med träning kan man lära sig det också

Att känna empati är inte att känna som någon annan, det är att känna med.
Det är skillnad på det.