Jag får ibland frågan

om jag fortfarande är medberoende och det enklaste svaret är nej.

Det mer komplicerade är nog att jag alltid kommer att vara det, men att jag idag inte agerar på de eventuella medberoendekänslor som kommer.
Jag tar till det berömda sunda förnuftet när jag behöver stöd av mig själv, vilket är en oerhört fungerande metod.

Driften att få undsätta går att hantera om vi är vaksamma på oss själva.
Jag vet idag att andras smärta får mig reagera med att vilja ta bort den, men jag gör både mig själv och den som har ont en björntjänst när jag leker räddande ängel.
Dessutom är det att nedvärdera den som har ont och som faktiskt har förmågan att ta hand om sig själv.
Att vara ett stöd för den som går igenom något smärtsamt, och som själv ger järnet i sitt tillfrisknande, är något helt annat.

Det kan vara bra att veta.