Jag tror på vad människor säger till mig,

och det gör mig rätt lättlurad.
Vill man ljuga så kan man helt enkelt göra det utan att jag varken ser eller hör att det är en lögn det handlar om.
Nu tycker inte jag att just det är ett problem.
Det är värre, inbillar jag mig, för den som ljuger och som måste leva med det.

När det gällde missbruket så ringde aldrig mina klockor när det sas saker, de ringde när mönster och rutiner bröts.
De flesta missbrukare är oerhört konsekventa i sina nyktra beteenden, det är först när Diffe (beroendepersonligheten) har taget som den dagliga rutinen tillsammans med partnern bryts.

Vi brukar känna det som om tillvaron blir konstig.
Inte helt snurrig till att börja med, men konstig.
Allt eftersom bli den just snurrig.
Vi observerar brutna mönster, ifrågasätter och får lögner till svar.
Så snygga lögner att vi köper dem.
Jag köpte allt.

Det är klart att man kan bli cynisk men jag valde bort den vägen.
Om någon vill ljuga för mig så är det fritt fram.
Det har inte ett dugg med mig att göra, lögnerna handlar om motpartens rädslor.

Vad som är upp till mig att avgöra är om jag vill umgås med en människa som ljuger.